Ready for take off!

Nu är det äntligen dags att packa väskan på riktgt och inte bara i huvudet!

Det känns lite ironiskt att det är en jätte hype om att det kommer vara det kallaste OS mästerskapet sen i Lillehammer -94. Det ironiska med det är att man (jag) blir lite nojjig över vad man ska ta med för kläder och med tanke på att vi idag har nästan -30 här hemma och medeltemperaturen kommer att ligga på -10/15 grader i Sydkorea. 

Det sista ska också bockas av här hemma, men det mesta är ändå gjort vilket är skönt. Tjuvstartade lite i fredags så att jag kunde vara i Jokkmokk under lördagen och ändå inte behöva hålla på hela dagen igår utan hinna med en familjemiddag i Högheden.

 (Tycker ändå att det är ett organiserat kaos. Jag har koll, hoppas jag)
 
Imorgon vid 13.10 lyfter jag mot Stockholm för att senare ta mig vidare till Amsterdam. Till sist men absolut inte minst så lyfter vi mot Seoul kl 21.20 för att drygt 10 1/2h senare landa i Sydkorea. En travel day som i aktiv flygtid kommer att ligga på 14h 35m. Lång dag med andra ord, men eftersom att det är travel day så är det ganska väntat.
 
Jag kommer att som vanligt försöka hålla er uppdaterade men det är ju som vanligt långt i från allt som jag kan berätta för er under turneringens gång. Många har frågat hur/var man kan kolla på matcherna som jag dömer. Tyvärr så kommer det nog vara svårt att följa, i alla fall för er här hemma. Även fast jag representerar IIHF och inte tävlar under någon flagga i den definitionen får jag inte döma Sverige. Nu har jag dålig koll men jag tror inte att det kommer sändas så mycke damhockey förutom Sveriges matcher. Sen är det ju också så att det publiceras/bli offentligt vilka matcher vi dömer för ens 6h innan matchstart. 
Men jag ska göra mitt bästa att hålla er uppdaterade, åtminstone på min FB sida men några korta rader.Om inte så kommer det som vanligt en summering när jag kommer hem. 
 
Ta hand om er! 
 
 
 
 
 
 

Olympiska spelen - Pyeongchang 2018

 

Det är lika klyschigt som det är sant. 

Att bli uttagen till OS har varit drömmen och det enda riktiga målet de senaste fyra åren. Många delmål har bockats av, vissa större än andra. Både medvind och motvind, vissa dagar har varit nattsvarta och andra vill man aldrig ska ta slut.Det har varit fyra år med ett enda fokus och en enda slut destination: Pyeongchang, Sydkorea.

 

Det är svårt att beskriva den känslan som infinner sig när man närmar sig slutet på en, vad vi kallar, ”OS period”. Spänningen inför varje höst är den samma. Kommer jag att bli uttagen till VM och när mars månad kommer är samma tankar tillbaka fast då handlar det om slutspels matcher.

Den här hösten/vintern var på ett sätt inte helt olik men samtidigt helt annorlunda. Det är nu vi ska få veta om jobbet vi lagt ner, allt vi har offrat under dom senaste fyra åren kommer att betala sig eller om vi måste vänta (eventuellt) fyra år till på att drömmen ska förverkligas. 

 
 

Det är en fyra års period som inte bara har inkluderat mig utan alla i min närhet. Det är inte bara jag som påverkas av mitt ”yrke” och mitt val att satsa på OS. Det kan låta väldigt själviskt (vilket det är) och det blir väldigt ”svart på vitt” när man sätter det i en text. För det är mitt val. Det är jag som väljer att döma hockey. Men det många (inklusive mig själv) glömmer är hur mycket det påverkar alla runt om mig. Det är lätt att säga vilka uppoffringar jag själv får göra. Hur många träningstimmar, matcher och resdagar jag har per säsong. Hur många kvällar jag inte spenderat med familj eller vänner, just på grund av hockeyn. Det här med spontanitet är under vinterhalvåret helt obefintligt och dom som känner mig vet att vi i princip inte kommer hinna ses något under mars månad, just på grund av hockey. ” Jag kan inte, jag har match.” är en mening som jag måste dragit fler gånger än vad jag kan räkna när mina peeps lirar på spontaniteten. Men för mig är det lätt (med modifikation) att fokusera för att jag vet att det kommer vara värt det när jag kliver ut på isen och dömer SM-finalen, VM-finalen och slutligen OS. Jag får den belöningen. Jag får belöningen att döma inför X antal tusen åskådare och döma den bästa damhockeyn i världen med allt vad det innebär. 

Det går inte med ord att beskriva hur tacksam jag är för den stöttning jag får, för det ska gudarna veta att det är inte solsken och fågelkvitter varje dag. Allt det jag får vara med om hade inte varit möjligt utan personerna runt om mig. Så när jag nu, för första gången kan meddela att jag kommer att representera Svenska och Internationella Ishockey Förbundet under 2018 Olympiska Spelen i Pyeongchang, Sydkorea vill jag säga tack Tack för att ni håller mina fötter på jorden. Tack för att ni alltid finns där för mig oavsett vad det är eller vad jag behöver hjälp med. Tack för att ni står ut med mig när jag är trött, hungrig eller behöver ventilera. Tack för att ni lyfter mig och riktar mig i rätt riktning när jag tappat kursen.

Tack för att ni gör det möjlig för mig att förverkliga min dröm.

 

 

Tillbaka till vardagen och försäsongen!

Nu är hockey säsongen 2016-17 över och hockeybubblan som jag varit i dom senaste två veckorna har spruckit. Två veckor med hockey av världsklass som för min del slutade med min första VM Final. Resan över andra sidan pölen gick bättre än förväntat, förutom en timmas försening, kom vi fram i Detroit med allt bagage och vi kunde börja rulla mot Plymouth.  På plats några timmar senare hade vi ett möte när alla anslutit för att sen få några efterlängtade timmars sömn.  

 

Morgonen efter inledde vi dagen med morgonmöte och senare foto innan ett ispass för att känna på isen och bocka av testerna. Fredag startade turneringen och jag fick inleda med USA-Kanada. Bra inledning på turneringen och in i hetgröten direkt. Gruppspelet rullar på och vi var framme vid första lediga dagen. In till Detroit för första stop: Joe Louis Arena. Promenerade lite genom stan för middag innan vi åkte tillbaka till Plymouth. 

 
 

Dagarna rullar vidare, vi har ingen riktig koll på vilken dag det är. Vi delar in veckan i matchdag eller day off, klassiker under turnerings sammanhang. Slutspelet drar igång och för min del innebar det semifinal, Finland - Kanada. Turneringens andra lediga dag och shopping under dagen och på kvällen middag med teamet.  

Då hade vi kommit till kvällen då vi skulle få veta tillsättningen för sista dagen. Tre matcher skulle spelas, 6 st. huvuddomare och 6 st. linjedomare skulle tas ut. Nedflyttnings match, bronsmatch och final. Det var nu vi skulle få veta. Målbilden jag satte i början av säsongen kommer antingen att uppfyllas eller gå sönder. Att säga att spänningen var olidlig känns som en underdrift. Förra säsongen räckte det till semifinal och det kändes (ursäkta bristen för bättre ordval) förjävligt när jag inte nådde det målet förra säsongen. Målet och målbilden var glasklar. 22.43 kom beskedet. Äntligen var det dags för nästa steg på den ”stora scenen”.

 

Det är en svår känsla att beskriva. Givetvis är det en slags nervositet och ”fjärilar i magen” inför ett sånt här uppdrag. Det här är något jag velat göra ända sen jag började för 7 år sen. Allt jag gjort inför den här dagen har varit i förberedelse för just det här. Men känslan när jag fick se mitt namn i sättningen var inte den jag trodde. Istället för den nervositeten som jag väntat mig kände jag ett adrenalin men samtidigt ett lugnt i kroppen som sa att det här är det mest naturliga du kan göra. Jag har under hela säsongen jobbat med målbilden att jag ska stå på isen och släppa pucken i VM finalen, punkt. Så när jag väl fick det bekräftat så var det inte alls konstigt. Jag har dömt den här matchen flera gånger den här säsongen, nu var jag redo att förverkliga den målbilden och njuta.

Fredag morgon och frukost i vanlig ordning. Efter att jag kommit tillbaka till rummet skrollade jag igenom olika sociala medier och hittade något konstigt/oroväckande. Jag hittade en  tweet med #PrayforStockholm. Direkt kollade jag Aftonbladet och börjar inse vad som hade hänt. Inte direkt den uppladdning som jag velat, men för att kunna lägga det på is och fokusera på matchen behövde jag få veta vad som hänt och att dom jag känner är okej. När det var gjort stängde jag ner, gick till hallen för att se kval matchen och käka. Tillbaka på hotellet tog jag en power nap och sen pluggade jag in hörlurarna för att vara back on track. 

Bästa känslan både innan och under matchen. En bra match och härlig stämning på läktaren är allt man behöver. Efteråt när man duschat, varvat ner och fått i sig mat så känner man sig ganska golvad. All spänning och adrenalin har gått ur kroppen. Sista kvällen med gänget och vi stannar uppe ganska sent med tanke på hur sliten man var. Morgonen efteråt blev, av naturliga skäl, en liten sovmorgon innan frukost och senare innan hemgång kunna uppdatera sig om vad som faktiskt hänt hemma i Sverige. Det känns nästan lite ironiskt. 

Känslan innan ett världsmästerskap och kanske framför allt när man åker till just detta landet är att det finns en risk för liknande händelser. Stora turneringar drar mycket folk så allt kan hända. Att det då, medan vi är borta, händer hemma var för mig obegripligt. Ja, jag förstår att det kan hända överallt och att Sverige inte är ett undantag. Men när det väl händer är man lika chockad ändå. 

 

 

 

Nu var det dags för hemfärd efter 13 dagar på bortaplan. Det känns som att vi varit borta en evighet, men när vi väl ska åka känns det som att vi nyss kommit. Flyget hem gick bra och att vända tillbaka timmarna gick ändå över förväntan. Tillbaka till jobb och vardag med allt vad det innebär.

 

 

Påsken har, trotts att vädret svek lite stundtals, varit bra. Mat, trevligt sällskap, skoter och lite sol känns som att det var precis det jag behövde. Men lika skönt som det varit uppe i skogarna så är det lika skönt att få samla in lite hemma timmar också. Tillbaka på byn och nu väntar en vecka med lite träning, matlagning, kanske en och annan tvättmaskin och givetvis jobb innan nästa helg. Då hoppas vi på bra väder och bra skidväder!