Nu stänger vi säsongen och blickar mot nästa!

Nu har det gått ett tag sen säsongen avslutades och jag kom hem från Pyeongchang. Våren har tagit fart och gatorna håller på att sopas rena. 

Jag har ingen aning vart jag ens ska börja men jag tänkte försöka summera både säsongen men även den OS period som varit. Det har minst sagt varit en berg och dalbana, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är 4 år det handlar om. Stay with me, så får vi se vart det barkar av.

 
2014 åkte jag på min första A-turnering. För er som inte vet så finns det flera divisioner även på den internationella scenen. Så det är betydligt fler VM turneringar att bli uttagen till än den ni kan se på TV. Fram till 2014 hade jag bara varit på lägre rankade turneringar. Men 2014 fick jag förtroendet att åka ner till Budapest för JVM. 21 bast, packade jag väskorna och mötte sen upp Virre i Stockholm för avfärd mot Ungern. Turneringen rullade på och för min del slutade den med en semifinal mellan Kanada och Ryssland.
Året efter blev det dags att kliva upp på den stora scenen på riktigt. Jag, Virre och Timpa blev alla tre uttagna att åka till Malmö. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick veta. Jag hade verkligen inte förväntat mig att få åka. Även om jag gjort bra ifrån min på tidigare turneringar så finns det betydligt fler äldre och mer rutinerade domare att ta ut till turneringen. 

Om jag inte minns fel var det en torsdagskväll och jag skulle döma en flickmatch i fotboll. Precis innan jag skulle gå ut på planen och matchen skulle börja får jag ett SMS som frågade om jag hör att vi tre tydligen skulle vara uttagna. Att någon tidning hade läckt att vi hade tre representanter på Dam VM, vilket aldrig tidigare hänt. Innan jag ens hann fundera så var jag tvungen blåsa igång  matchen. Försöka hålla fokus och döma färdigt matchen för att sen komma in i omklädningsrummet, kolla telefonen och se ett gäng missade samtal från tidningar och vår domarchef. Domarchefen var den första jag ringde och han hade inte fått ryktena bekräftade än så vi skulle bara ha is i magen. Morgonen efter får jag samtalet att det var dags för Dam VM. Att säga att jag blev chockad, är nog ett understatement. Men turneringen närmade sig och den här gången slutade med en relegation round.

 
2016 kom och beskedet att jag skulle på mitt första riktiga Kanada  uppdag kom på mailen (tidigare har jag varit över och dömt den Kanadensiska ligan över en helg). VM turneringar är alltid en stor grej och mycket grejs runt om. Men att komma till hockeyns hemland, var nått helt annat och atmosfären runt om turneringen var nästan magisk. Efter nästan 2 veckors resande och turneringen närmade sig sitt slutskede fick jag förtroendet att (som blev min sista match i turneringen) döma semifinalen mellan Kanada och Finland.  
2017 var det dags för VM i USA och min första gång i landet. Vi reste till Plymouth, som inte är allt för långt från Detroit. Likt Kanada som är det en annan atmosfär runt turneringarna. Det var här jag hade min första VM final.
 

OS i Peyongchang var en upplevelse som ni kunnat läsa tidigare och jag tänker inte gå in så mycket på den turneringen då ni nyligen kunnat läsa om mina tankar kring den. Scrolla ner om ni vill läsa igen.

 
Cirka 4 år har gått sen jag gjorde min första A-pool turnering och nu sitter jag här i slutet av ännu en säsong och har dömt ett OS. Som det allt annat i livet så har det gått i vågor. För oss som inte är heltidsanställda gäller det att balansera alla pusselbitar. Jobb, hockey, vänner, familj och andra aktiviteter ska passas in i ekorrhjulet. 

För två år sen var jag involverad i FK, tränare i fotboll och hockey för att inte glömma min egna satsning på hockey utöver jobb och ”vardag” med allt vad det innebär. Tillslut kom jag till en punkt där dygnets timmar inte räckte till och efter att ha ångat på höll jag på att springa in med huvudet först i väggen utan att ens märka det själv. Som tur var hade jag en mamma som tog tag i det och fick mig att inse att det inte kunde rulla på som det gjorde. Men det är svårt att se att det blir för mycket när man håller på med det man tycker är roligt. För när man är där så ser man bara den energin det ger och inte hur mycket energi det faktiskt tar i det långa loppet. Hur tråkigt det än var att säga bort allt så ser jag att det var rätt beslut. Det är fortfarande svårt att säga nej till saker och jag har lärt mig att känna av signalerna och faktiskt försöka lyssna på dom, även om det är svårt ibland.

 
Ännu en säsong av avbockad och efter den här säsongen så är det tyvärr dags att säga hej då till Timglas som avslutar sin karriär. Det kommer vara tråkigt att inte ha henne vid sin sida på isen. 

Under helgen som varit blev samtliga OS domare med respektive bjudna till Stockholm för att först se Sverige-Ryssland under Sweden Hockey Games och under första pausen få ett diplom för våra prestationer under OS. Senare gick vi till Himlen för (en fantastisk) middag.

 (Foto:Bildbyrån)
("Idolkort" som delades ut i domarmontern under SHG.)
Nu väntar en sommar med försäsongsträning inför nästa säsong och vad framtiden kommer att innehålla kommer ni att få ta del av senare. 

PyeongChang - Vad händer efter att man fått leva sin dröm? (Del 2.)

 
Någonstans känns det som att jag måste nämna hysterin kring Korea. Damlaget som slog ihop Nord och Sydkorea till ett lag och hejjarklacken från Nordkorea med 200st. kloner. 

Innan turneringen började kom nyheten om att Nord och Sydkorea skulle slå ihop och delta som ett lag i damturneringen under OS. Enligt volontärer och andra som arbetade runt arrangemanget var damhockeyn och speedskating dom två stora eventen. Det fick vi också bekräftat inför första matchen då det stod människor längs gatorna och massvis med poliser som skyddade så att folkmassan inte skulle pressa sig ut på gatan. Det var bra tryck i hallen oavsett ställning och Nordkorea skickade 200 tjejer som satt i olika grupper och stöttade det koreanska laget.  

 
 
Många har kommenterat det på sociala medier och tyckt att det är en kul grej att det koreograferade hejandet har fått stor spridning. Mestadels positivt men även endel negativt. Även om allt utåt skulle verka som guld och gröna skogar så är jag tveksam om hur det verkligen var bakom väggarna. Innan turneringen hade ena sidan av laget velat ha två olika omklädningsrum, två vakter per spelare för spelare från Nordkorea. Spelare som inte får prata med varandra och halva laget bor på en skepp. Samma halva som inte får använda telefonen som samtliga atleter får under spelet och det är samma halva som inte får gå fritt i hallen. Hejjarklacken som sitter i samlad skara med en vakt på varje sida för att ingen ska smita eller för att någon annan ska attackera.

Jag kan hålla med om att det kan se lite kul ut när hejarklacken drar igång och synkroniserar alla rörelser. Men jag får en dålig magkänsla som jag verkligen hoppas är fel. Majoriteten av befolkningen verkar positiva till att presidenten ska träffa diktatorn för att ”prata framtid”. Om det är för att människor är rädda och inte vill ha krig eller om dom faktiskt vill ha ett samarbete vet jag inte. Det kan givetvis vara delade meningar men jag har svårt att se hur det samarbetet skulle fungera. 

Jag tycker det är obehagligt hur man kan ha en sån kontroll över människor. Att styra eller manipulera andra människor så att dom inte vågar göra något av egen vilja. Att man kan skapa så enorma klyftor mellan två länder som en gång varit ett. Att sydkoreaner som för första gången ser nordkoreaner inte vågar titta dom i ögonen utan hellre tittar ner på golvet. Jag kan har fel, men jag har väldigt svårt att se hur man ska släppa den kontrollen och visa befolkningen hur omvärlden faktiskt ser ut. Eller från andra sidan, ta kontrollen över dom som sett det är utanför Koreas gränser. Sen kan jag inte släppa vad som faktiskt händer med dom Nordkoreaner som nu har sett omvärlden. Vad kommer hända med dom? Och kanske framför allt, vad försegår i deras huvud? Frågor måste uppstå efter att ha sett hur människor går fritt, ha olika frisyrer och annan musik. Eller är man så hjärntvättad att man inte tänker på hur olika det är eller man kanske inte vågar? 

 
Turneringen fortsatte och nu var vi inne i den vanliga lunken. Sättningen för slutspelet kom och för mig innebar det kvartsfinal mellan OAR och Schweiz. Fler dagar gick och vi fick sättningen för 5:e-6:e matchen mellan Schweiz-Japan. Alla tre svenskar skulle få döma tillsammans vilket aldrig tidigare hänt på internationell is. Vi fick en ”Honorary Swede” från Frankrike. Det visade sig senare att det var den sista matchen i turneringen för tre av oss, men känslan som fanns inom teamet hela matchen igenom var bland det bästa jag varit med om. Och det är lite det som räddar både hjärta och hjärna med besvikelsen efter turneringen. Vi avslutade på bästa möjliga sätt, det räckte inte längre, några andra var helt enkelt bättre. 

Nu på hemmaplan är första arbetsdagen gjord och allt är tvättat och klart. Det är med blandade känslor som jag tänker tillbaka på turneringen när jag sammanfattar allt. Många tankar som jag tror kommer bli klara med tiden, framför allt när säsongen är slut och man kan släppa allt fokus från vad som ligger framför. Säsongen är ju faktiskt inte klar, vi har den roligaste delen kvar i SDHL. Slutspelet. Så om du frågar mig nu hur det känns när man fått leva sin dröm så kan jag inte riktigt svara än. För berg och dalbanan som går varje dag under turneringen är också i stort. Samma känslor som byggs upp inför turneringen, fullt fokus efteråt och sen när man kommer hem finns det bara en tomhet. En rejäl urladdning några dagar, ladda om batterierna och sen rullar karusellen igen.

 

PyeongChang - Vad händer efter att man fått leva sin dröm? (Del.1)

 
Hur summerar man en sån här upplevelse? Att få representera sitt land i idrottens finrum, besöka ett land och en kultur som är så olik min egen.

Nu har jag varit hemma i några dagar och börjar komma ut ur turneringsbubblan och in i vardagen mer och mer. Första intrycket av landet och staden som jag skulle bo i under turneringens gång var minst sagt intressant. Ta bort alla känslor och förväntningarna om vad turneringen skulle innehålla. Jag befann mig i ett land på andra sidan jorden. Ett land där man äter med pinnar, folk har en mask för munnen och definitionen av punktlighet har fått en helt ny mening. 

I dom tidigare inlägget har ni kunnat läsa mer om den praktiska delen kring det hela och nu tänkte jag (försöka iallafall) gå igenom tankarna som snurrat runt under dom senaste veckorna. 

 
Dagarna innan avresan kändes förvånansvärt lugna ändå och avresan närmade sig med stormsteg. Pluggade in hörlurarna, slog igång en podd och städade lägenheten. Tisdagen kom och det var dags att åka. Checkade in väskorna, kramade mamma och gick genom säkerhetskontrollen för att börja äventyret. Det kanske är konstigt men där och då kändes det som vilken turnering som helst. 

Framme i Pyeongchang efter en lång resdag eller snarare dagar. Middag och träffa några av dom andra som kommit på plats, bland annat mina två kompanjoner från Sverige som flög via Zürich. Ännu bättre var att jag och Timpa delade lägenhet. När vi är i den bubblan som vi är i är det A och O att bo med någon som tänker likt en själv. Oavsett om det handlar om när frukosten ska ätas, hänga i vardagsrummet eller stänga in sig på sitt rum så underlättar det om rutinen är ungefär den samma.

 
Morgonen där på var det dags för det traditionsenliga morgonmötet för att se så att allt och alla kommit på plats och ta emot utrustningen. Än så länge är det inget nytt utan vi tar emot utrustningen, ger våra gåvor till varandra och går tillbaka till rummen. Turneringsrutinen fortsatte och vi plockade bort klistermärkena på hjälmarna med hjälp av hårfönen och satte dit visiret. Lunch innan mötet och vi märkte ganska snabbt att vi kommer måsta hitta andra energikällor om vi ens ska gå +/- 0 under dagarna. Förutom sniglar och bläckfiskgryta fanns det mest friterat eller sushi. Därför kom lunchen att bestå av isbergssallad, 2 körsbärstomater, en klick pasta i tomatsås, vatten och bröd dom nästkommande 19 dagarna. Dagen fortsatte och vi åkte till hallen för möte och sen en testmatch för att testköra allt. Läget var fortfarande lugnt och vi åkte till öppningsceremonin. Man kan tycka att det borde sjunka in när jag sitter och ser nationerna presentera sig eller när elden tändes (egentligen kanske det borde hänt tidigare, men det är oftast så när jag åker på turneringar)  att jag ska delta i det största idrottsevenemanget jag någonsin varit med om. Men nej. Det är klart att det var mäktigt att vara på invigningen och se lagen stolt kliva in på den olympiska scenen och elden tändas. Fyrverkerierna som avslutade ceremonin var bland det mäktigast jag varit med om. Jag ska vara ärlig, det var lite obehagligt där ett tag när det smällde över allt. 

Turneringen var igång och på den tredje dagen var det äntligen dags. När det är världsmästerskap kommer vi oftast igång dag ett eller senast dag två på ett eller annat sätt i och med att det är färre domare som är uttagna till turneringen. Nu på OS var vi 10 huvuddomare och 9 linjedomare. 19 domare och det behövdes bara 8 på isen och 4 stand by. Vi får dessutom inte döma våran egen nation, vilket gjorde att det blev färre matcher och längre uppehåll mellan matcherna. Personligen uppskattar jag att komma in i ”turneringsbubblan” direkt och sen har ett jämnare flöde av matcher men det är sånt man får acceptera. Jag hade en härlig känsla efter lunch när jag, i vanlig ordning pluggade in hörlurarna och gjorde mig redo för match. Samma pre game list rullade när jag satte mig i bussen påväg mot match. 

Vi går igenom säkeretskontrollen, hämtar trunken från torkrummet och gör oss redo för matchvärmning efter vårat pre game meeting. Matchnerverna gör sig påminda och jag kanske håller lite hårdare på rutinerna än vanligt för att inte låta nerverna ta över allt för mycket. Första matchen på turneringar är alltid lite speciella. Vi har bara känt på isen och skridskorna lite på morgon ispasset så man är ivrig att komma igång. Man vill släppa pucken och med det släppa all nervositet man har innan och bara fokusera på matchen. Jag antar att ju längre man måste vänta desto mer hinner det bygga upp. Mikrofonerna monteras på och 3 minuter och 45 sekunder innan matchen går vi ut mot rinken. 2 minuter innan nedsläpp kliver vi in på isen och tar varvet innan vi ställer upp i domarcirkeln. 30 sekunder kvar till nedsläpp och vi gör oss redo. 20 sekunder, lagen ställer upp. 15 sekunder och jag tittar upp. Ganska bra med folk och OS ringarna är tryckta över allt. 10 sekunder, rättar till spelarna, kollar att målvakterna är redo. 5 sekunder, ett djupt andetag och andas ut. Nu kör vi. 16.40 släpper jag pucken för det som jag har jobbat för i 4 års tid. Alla toppar och dalar, allt för den här stunden. 

 
Vanligtvis brukar allt annat försvinna så fort pucken når isen, men det höll i sig ett tag. Som vanligt är det mest en lättnad när matchen är över. Vi höll den nivån som vi skulle och lagen fick avgöra om poängen. En rejäl urladdning och sent på kvällen kom tillsättningen för dagen efter. Here we go again. Nu var jag inne i bubblan och matchnerverna var i schack igen. 

Under alla turneringar är det alltid en berg och dalbana. Innan första matchen är det spänning, förväntningar och ångest, allt i ett. Första sättningen kommer sent på kvällen, ambitionen är att vi ska veta innan midnatt (så ni har en referens till vad som är sent). Inte jätte optimalt med tanke på sömn och upplägget för morgondagen. Mer spänning, förväntningar och ångest. Matchen är igång och för 60 minuter (effektiv matchtid + eventuell overtime och staffläggning) får vi släppa allt och bara ha fokus på att ”ta hem matchen”. Ett lag vinner, det andra förlorar och förhoppningsvis har vi ingenting med det att göra. Vi har gjort vårat jobb och när vi kommer in i omklädningsrummet igen finns det en lättnad om matchen gått bra. Man blir tom och ironiskt nog blir jag oförmögen att fatta ett eget beslut tills jag fått i mig mat och återhämtat mig. Jag läste någonstans att under en ”vanlig” match där det inte händer särskilt mycket, tar vi över 200 beslut under 60 minuters speltid. Det krävs allt vi har att göra alla dom rätta besluten.

Tillbaka till hotellet för mat och sen när det närmar sig för sättningen att komma är man inne i samma cirkel igen. Har jag match eller har jag inte? Varför får jag den matchen? Varför sätter dom ihop oss två (eller fyra)? Varför har jag en ledig dag? Är jag bortplockad? Listan kan fortsätta ett tag till… Men egentligen oavsett vad som står i mailet om vilka som kommer att få jobba, kommer vi att analysera det. Oavsett om jag har gjort en dålig match eller kanske till och med min bästa så är det inte säkert att jag kommer få kliva ut på isen igen, någon annan kan helt enkelt gjort bättre ifrån sig… 

Det är därför det är viktigt att bo med ”rätt person” eller att hålla sig till rutinerna. För att ta vara på tillfällena som ges för att slappna av och återhämta sig. Men också bolla tankarna och utvärdera matcher

 
Dagarna går och vi är inne i rutinen. Jetlagen har lagt sig och vi har vant oss med det mesta oavsett hur knepigt vi tyckte när vi först anlände. Säkerhetskontrollerna och accreditionen som ska med överallt är egentligen inget konstigt, men det blir frustrerande stundtals. Om det var pga miss i kommunikationen eller om dom helt enkelt inte vet vad domare har för uppgift. Men alla som inte tagit med tillskotten in i hallen med trunken var tvungna att slänga flaskor och burkar med protein- och BCAA pulver. Regler är regler. Problemet var att inget sagt det till oss. Jag hade tur och hade allt i min trunk, men många var tvungna att slänga oöppnade burkar. Lagen och spelarna fick ta med men inte vi för att man kan kasta den tomma burken på publiken(?). Så här var det många gånger. Miss i kommunikationen, olika svar beroende på vem man frågar eller helt enkelt någon som vägrar släppa in oss för att dom inte förstår vad vi säger. Väldigt frustrerande men tillslut måste man acceptera läget. 

På ett sätt, även fast det är väldigt frustrerande stundtals, så är det ganska (med brist på annat ordval) charmigt hur man förhåller sig till vad som är sagt. Definitionen av punktlighet har fått en helt ny mening. Är det så att shuttlebussen ska gå 20 över så går den 20 över. Inte 19 och inte 21, oavsett om det ryms fler eller inte. Måste vi sitta 9 minuter i en buss smockfull med människor så gör vi det. Vi hyrde en buss när vi skulle ta oss till hallen för fotograferingen. Supervisor gruppen hade glömt att vi hade våran utrustning på hallen. Inget problem kanske man kan tänka, men i och med att vi skulle till den stora hallen för fotograferingen och våran utrustning var på en lilla var vi tvungna att övertala busschafförerna om att först köra oss till den ena hallen för att sen ta oss till den andra. Kom ihåg, bussen var hyrd åt oss. Men har vi sagt en sak då är det det som gäller. Efter ett tag så gick dom ändå med på att ”hjälpa till”. Vi var sen så vi springer in, hämtar track suit och skridskor och springer tillbaka för att snabbt åka vidare. Varför åker vi inte direkt? Ja, för att vi sagt att vi skulle vara tillbaka och åka kl.9. Så vi sitter i 4 minuter och väntar tills klockan slår 9. Jag påminner om att bussen var hyrd åt oss… Man kan skratta åt det nu men där och då var det inte lika kul.

Men det är så det är och på ett sätt kan man vänja sig med (nästan) allt. Oavsett om det handlar om punktliga bussar, folk som tar en bild eller filmar dig utan att fråga, en toalett som gör mer än bara spolar, människor med mask för munnen, trudelutter till allt eller samma mat i 20 dagar. Man vänjer sig och när man kommer hem så saknar man vissa saker. Innan jag fortsätter tänker jag bara kommentera det ni alla tänker på och svaret är nej, jag tryckte bara på spolknappen på toaletten.

 
 
Vi hade 4 volontärer som gjorde allt för att hjälpa oss och jag kan tänka mig att det inte var det lättaste alla gånger. Tidigt på morgonen och sent på kvällen, oavsett alltid med ett leende på läpparna.Som är värda all cred vi kan ge dom. Gamsahabnida!