Nu stänger vi säsongen och blickar mot nästa!

Nu har det gått ett tag sen säsongen avslutades och jag kom hem från Pyeongchang. Våren har tagit fart och gatorna håller på att sopas rena. 

Jag har ingen aning vart jag ens ska börja men jag tänkte försöka summera både säsongen men även den OS period som varit. Det har minst sagt varit en berg och dalbana, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är 4 år det handlar om. Stay with me, så får vi se vart det barkar av.

 
2014 åkte jag på min första A-turnering. För er som inte vet så finns det flera divisioner även på den internationella scenen. Så det är betydligt fler VM turneringar att bli uttagen till än den ni kan se på TV. Fram till 2014 hade jag bara varit på lägre rankade turneringar. Men 2014 fick jag förtroendet att åka ner till Budapest för JVM. 21 bast, packade jag väskorna och mötte sen upp Virre i Stockholm för avfärd mot Ungern. Turneringen rullade på och för min del slutade den med en semifinal mellan Kanada och Ryssland.
Året efter blev det dags att kliva upp på den stora scenen på riktigt. Jag, Virre och Timpa blev alla tre uttagna att åka till Malmö. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick veta. Jag hade verkligen inte förväntat mig att få åka. Även om jag gjort bra ifrån min på tidigare turneringar så finns det betydligt fler äldre och mer rutinerade domare att ta ut till turneringen. 

Om jag inte minns fel var det en torsdagskväll och jag skulle döma en flickmatch i fotboll. Precis innan jag skulle gå ut på planen och matchen skulle börja får jag ett SMS som frågade om jag hör att vi tre tydligen skulle vara uttagna. Att någon tidning hade läckt att vi hade tre representanter på Dam VM, vilket aldrig tidigare hänt. Innan jag ens hann fundera så var jag tvungen blåsa igång  matchen. Försöka hålla fokus och döma färdigt matchen för att sen komma in i omklädningsrummet, kolla telefonen och se ett gäng missade samtal från tidningar och vår domarchef. Domarchefen var den första jag ringde och han hade inte fått ryktena bekräftade än så vi skulle bara ha is i magen. Morgonen efter får jag samtalet att det var dags för Dam VM. Att säga att jag blev chockad, är nog ett understatement. Men turneringen närmade sig och den här gången slutade med en relegation round.

 
2016 kom och beskedet att jag skulle på mitt första riktiga Kanada  uppdag kom på mailen (tidigare har jag varit över och dömt den Kanadensiska ligan över en helg). VM turneringar är alltid en stor grej och mycket grejs runt om. Men att komma till hockeyns hemland, var nått helt annat och atmosfären runt om turneringen var nästan magisk. Efter nästan 2 veckors resande och turneringen närmade sig sitt slutskede fick jag förtroendet att (som blev min sista match i turneringen) döma semifinalen mellan Kanada och Finland.  
2017 var det dags för VM i USA och min första gång i landet. Vi reste till Plymouth, som inte är allt för långt från Detroit. Likt Kanada som är det en annan atmosfär runt turneringarna. Det var här jag hade min första VM final.
 

OS i Peyongchang var en upplevelse som ni kunnat läsa tidigare och jag tänker inte gå in så mycket på den turneringen då ni nyligen kunnat läsa om mina tankar kring den. Scrolla ner om ni vill läsa igen.

 
Cirka 4 år har gått sen jag gjorde min första A-pool turnering och nu sitter jag här i slutet av ännu en säsong och har dömt ett OS. Som det allt annat i livet så har det gått i vågor. För oss som inte är heltidsanställda gäller det att balansera alla pusselbitar. Jobb, hockey, vänner, familj och andra aktiviteter ska passas in i ekorrhjulet. 

För två år sen var jag involverad i FK, tränare i fotboll och hockey för att inte glömma min egna satsning på hockey utöver jobb och ”vardag” med allt vad det innebär. Tillslut kom jag till en punkt där dygnets timmar inte räckte till och efter att ha ångat på höll jag på att springa in med huvudet först i väggen utan att ens märka det själv. Som tur var hade jag en mamma som tog tag i det och fick mig att inse att det inte kunde rulla på som det gjorde. Men det är svårt att se att det blir för mycket när man håller på med det man tycker är roligt. För när man är där så ser man bara den energin det ger och inte hur mycket energi det faktiskt tar i det långa loppet. Hur tråkigt det än var att säga bort allt så ser jag att det var rätt beslut. Det är fortfarande svårt att säga nej till saker och jag har lärt mig att känna av signalerna och faktiskt försöka lyssna på dom, även om det är svårt ibland.

 
Ännu en säsong av avbockad och efter den här säsongen så är det tyvärr dags att säga hej då till Timglas som avslutar sin karriär. Det kommer vara tråkigt att inte ha henne vid sin sida på isen. 

Under helgen som varit blev samtliga OS domare med respektive bjudna till Stockholm för att först se Sverige-Ryssland under Sweden Hockey Games och under första pausen få ett diplom för våra prestationer under OS. Senare gick vi till Himlen för (en fantastisk) middag.

 (Foto:Bildbyrån)
("Idolkort" som delades ut i domarmontern under SHG.)
Nu väntar en sommar med försäsongsträning inför nästa säsong och vad framtiden kommer att innehålla kommer ni att få ta del av senare.