PyeongChang - Vad händer efter att man fått leva sin dröm? (Del 2.)

 
Någonstans känns det som att jag måste nämna hysterin kring Korea. Damlaget som slog ihop Nord och Sydkorea till ett lag och hejjarklacken från Nordkorea med 200st. kloner. 

Innan turneringen började kom nyheten om att Nord och Sydkorea skulle slå ihop och delta som ett lag i damturneringen under OS. Enligt volontärer och andra som arbetade runt arrangemanget var damhockeyn och speedskating dom två stora eventen. Det fick vi också bekräftat inför första matchen då det stod människor längs gatorna och massvis med poliser som skyddade så att folkmassan inte skulle pressa sig ut på gatan. Det var bra tryck i hallen oavsett ställning och Nordkorea skickade 200 tjejer som satt i olika grupper och stöttade det koreanska laget.  

 
 
Många har kommenterat det på sociala medier och tyckt att det är en kul grej att det koreograferade hejandet har fått stor spridning. Mestadels positivt men även endel negativt. Även om allt utåt skulle verka som guld och gröna skogar så är jag tveksam om hur det verkligen var bakom väggarna. Innan turneringen hade ena sidan av laget velat ha två olika omklädningsrum, två vakter per spelare för spelare från Nordkorea. Spelare som inte får prata med varandra och halva laget bor på en skepp. Samma halva som inte får använda telefonen som samtliga atleter får under spelet och det är samma halva som inte får gå fritt i hallen. Hejjarklacken som sitter i samlad skara med en vakt på varje sida för att ingen ska smita eller för att någon annan ska attackera.

Jag kan hålla med om att det kan se lite kul ut när hejarklacken drar igång och synkroniserar alla rörelser. Men jag får en dålig magkänsla som jag verkligen hoppas är fel. Majoriteten av befolkningen verkar positiva till att presidenten ska träffa diktatorn för att ”prata framtid”. Om det är för att människor är rädda och inte vill ha krig eller om dom faktiskt vill ha ett samarbete vet jag inte. Det kan givetvis vara delade meningar men jag har svårt att se hur det samarbetet skulle fungera. 

Jag tycker det är obehagligt hur man kan ha en sån kontroll över människor. Att styra eller manipulera andra människor så att dom inte vågar göra något av egen vilja. Att man kan skapa så enorma klyftor mellan två länder som en gång varit ett. Att sydkoreaner som för första gången ser nordkoreaner inte vågar titta dom i ögonen utan hellre tittar ner på golvet. Jag kan har fel, men jag har väldigt svårt att se hur man ska släppa den kontrollen och visa befolkningen hur omvärlden faktiskt ser ut. Eller från andra sidan, ta kontrollen över dom som sett det är utanför Koreas gränser. Sen kan jag inte släppa vad som faktiskt händer med dom Nordkoreaner som nu har sett omvärlden. Vad kommer hända med dom? Och kanske framför allt, vad försegår i deras huvud? Frågor måste uppstå efter att ha sett hur människor går fritt, ha olika frisyrer och annan musik. Eller är man så hjärntvättad att man inte tänker på hur olika det är eller man kanske inte vågar? 

 
Turneringen fortsatte och nu var vi inne i den vanliga lunken. Sättningen för slutspelet kom och för mig innebar det kvartsfinal mellan OAR och Schweiz. Fler dagar gick och vi fick sättningen för 5:e-6:e matchen mellan Schweiz-Japan. Alla tre svenskar skulle få döma tillsammans vilket aldrig tidigare hänt på internationell is. Vi fick en ”Honorary Swede” från Frankrike. Det visade sig senare att det var den sista matchen i turneringen för tre av oss, men känslan som fanns inom teamet hela matchen igenom var bland det bästa jag varit med om. Och det är lite det som räddar både hjärta och hjärna med besvikelsen efter turneringen. Vi avslutade på bästa möjliga sätt, det räckte inte längre, några andra var helt enkelt bättre. 

Nu på hemmaplan är första arbetsdagen gjord och allt är tvättat och klart. Det är med blandade känslor som jag tänker tillbaka på turneringen när jag sammanfattar allt. Många tankar som jag tror kommer bli klara med tiden, framför allt när säsongen är slut och man kan släppa allt fokus från vad som ligger framför. Säsongen är ju faktiskt inte klar, vi har den roligaste delen kvar i SDHL. Slutspelet. Så om du frågar mig nu hur det känns när man fått leva sin dröm så kan jag inte riktigt svara än. För berg och dalbanan som går varje dag under turneringen är också i stort. Samma känslor som byggs upp inför turneringen, fullt fokus efteråt och sen när man kommer hem finns det bara en tomhet. En rejäl urladdning några dagar, ladda om batterierna och sen rullar karusellen igen.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: