Gabriella Gran

Olympiska spelen - Pyeongchang 2018
 

Det är lika klyschigt som det är sant. 

Att bli uttagen till OS har varit drömmen och det enda riktiga målet de senaste fyra åren. Många delmål har bockats av, vissa större än andra. Både medvind och motvind, vissa dagar har varit nattsvarta och andra vill man aldrig ska ta slut.Det har varit fyra år med ett enda fokus och en enda slut destination: Pyeongchang, Sydkorea.

 

Det är svårt att beskriva den känslan som infinner sig när man närmar sig slutet på en, vad vi kallar, ”OS period”. Spänningen inför varje höst är den samma. Kommer jag att bli uttagen till VM och när mars månad kommer är samma tankar tillbaka fast då handlar det om slutspels matcher.

Den här hösten/vintern var på ett sätt inte helt olik men samtidigt helt annorlunda. Det är nu vi ska få veta om jobbet vi lagt ner, allt vi har offrat under dom senaste fyra åren kommer att betala sig eller om vi måste vänta (eventuellt) fyra år till på att drömmen ska förverkligas. 

 
 

Det är en fyra års period som inte bara har inkluderat mig utan alla i min närhet. Det är inte bara jag som påverkas av mitt ”yrke” och mitt val att satsa på OS. Det kan låta väldigt själviskt (vilket det är) och det blir väldigt ”svart på vitt” när man sätter det i en text. För det är mitt val. Det är jag som väljer att döma hockey. Men det många (inklusive mig själv) glömmer är hur mycket det påverkar alla runt om mig. Det är lätt att säga vilka uppoffringar jag själv får göra. Hur många träningstimmar, matcher och resdagar jag har per säsong. Hur många kvällar jag inte spenderat med familj eller vänner, just på grund av hockeyn. Det här med spontanitet är under vinterhalvåret helt obefintligt och dom som känner mig vet att vi i princip inte kommer hinna ses något under mars månad, just på grund av hockey. ” Jag kan inte, jag har match.” är en mening som jag måste dragit fler gånger än vad jag kan räkna när mina peeps lirar på spontaniteten. Men för mig är det lätt (med modifikation) att fokusera för att jag vet att det kommer vara värt det när jag kliver ut på isen och dömer SM-finalen, VM-finalen och slutligen OS. Jag får den belöningen. Jag får belöningen att döma inför X antal tusen åskådare och döma den bästa damhockeyn i världen med allt vad det innebär. 

Det går inte med ord att beskriva hur tacksam jag är för den stöttning jag får, för det ska gudarna veta att det är inte solsken och fågelkvitter varje dag. Allt det jag får vara med om hade inte varit möjligt utan personerna runt om mig. Så när jag nu, för första gången kan meddela att jag kommer att representera Svenska och Internationella Ishockey Förbundet under 2018 Olympiska Spelen i Pyeongchang, Sydkorea vill jag säga tack Tack för att ni håller mina fötter på jorden. Tack för att ni alltid finns där för mig oavsett vad det är eller vad jag behöver hjälp med. Tack för att ni står ut med mig när jag är trött, hungrig eller behöver ventilera. Tack för att ni lyfter mig och riktar mig i rätt riktning när jag tappat kursen.

Tack för att ni gör det möjlig för mig att förverkliga min dröm.

 

 
mamma

Älskade vän! Vi som står dej nära vet vilket jobb du lagt ner under så lång tid. Vi vet att du trivs bäst när du är där i smeten och gör det du är så bra på. Vi vet att du vet att vi finns här när tillfällena ges. Det är inte antal timmar man kan ses som är värt nåt, det är kvalitén i den tiden och den är hög. Du är så värd att få åka och jag är mer än lycklig för din skull. Jag älskar dej! <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress