Gabriella Gran

Tillbaka till vardagen och försäsongen!

Nu är hockey säsongen 2016-17 över och hockeybubblan som jag varit i dom senaste två veckorna har spruckit. Två veckor med hockey av världsklass som för min del slutade med min första VM Final. Resan över andra sidan pölen gick bättre än förväntat, förutom en timmas försening, kom vi fram i Detroit med allt bagage och vi kunde börja rulla mot Plymouth.  På plats några timmar senare hade vi ett möte när alla anslutit för att sen få några efterlängtade timmars sömn.  

 

Morgonen efter inledde vi dagen med morgonmöte och senare foto innan ett ispass för att känna på isen och bocka av testerna. Fredag startade turneringen och jag fick inleda med USA-Kanada. Bra inledning på turneringen och in i hetgröten direkt. Gruppspelet rullar på och vi var framme vid första lediga dagen. In till Detroit för första stop: Joe Louis Arena. Promenerade lite genom stan för middag innan vi åkte tillbaka till Plymouth. 

 
 

Dagarna rullar vidare, vi har ingen riktig koll på vilken dag det är. Vi delar in veckan i matchdag eller day off, klassiker under turnerings sammanhang. Slutspelet drar igång och för min del innebar det semifinal, Finland - Kanada. Turneringens andra lediga dag och shopping under dagen och på kvällen middag med teamet.  

Då hade vi kommit till kvällen då vi skulle få veta tillsättningen för sista dagen. Tre matcher skulle spelas, 6 st. huvuddomare och 6 st. linjedomare skulle tas ut. Nedflyttnings match, bronsmatch och final. Det var nu vi skulle få veta. Målbilden jag satte i början av säsongen kommer antingen att uppfyllas eller gå sönder. Att säga att spänningen var olidlig känns som en underdrift. Förra säsongen räckte det till semifinal och det kändes (ursäkta bristen för bättre ordval) förjävligt när jag inte nådde det målet förra säsongen. Målet och målbilden var glasklar. 22.43 kom beskedet. Äntligen var det dags för nästa steg på den ”stora scenen”.

 

Det är en svår känsla att beskriva. Givetvis är det en slags nervositet och ”fjärilar i magen” inför ett sånt här uppdrag. Det här är något jag velat göra ända sen jag började för 7 år sen. Allt jag gjort inför den här dagen har varit i förberedelse för just det här. Men känslan när jag fick se mitt namn i sättningen var inte den jag trodde. Istället för den nervositeten som jag väntat mig kände jag ett adrenalin men samtidigt ett lugnt i kroppen som sa att det här är det mest naturliga du kan göra. Jag har under hela säsongen jobbat med målbilden att jag ska stå på isen och släppa pucken i VM finalen, punkt. Så när jag väl fick det bekräftat så var det inte alls konstigt. Jag har dömt den här matchen flera gånger den här säsongen, nu var jag redo att förverkliga den målbilden och njuta.

Fredag morgon och frukost i vanlig ordning. Efter att jag kommit tillbaka till rummet skrollade jag igenom olika sociala medier och hittade något konstigt/oroväckande. Jag hittade en  tweet med #PrayforStockholm. Direkt kollade jag Aftonbladet och börjar inse vad som hade hänt. Inte direkt den uppladdning som jag velat, men för att kunna lägga det på is och fokusera på matchen behövde jag få veta vad som hänt och att dom jag känner är okej. När det var gjort stängde jag ner, gick till hallen för att se kval matchen och käka. Tillbaka på hotellet tog jag en power nap och sen pluggade jag in hörlurarna för att vara back on track. 

Bästa känslan både innan och under matchen. En bra match och härlig stämning på läktaren är allt man behöver. Efteråt när man duschat, varvat ner och fått i sig mat så känner man sig ganska golvad. All spänning och adrenalin har gått ur kroppen. Sista kvällen med gänget och vi stannar uppe ganska sent med tanke på hur sliten man var. Morgonen efteråt blev, av naturliga skäl, en liten sovmorgon innan frukost och senare innan hemgång kunna uppdatera sig om vad som faktiskt hänt hemma i Sverige. Det känns nästan lite ironiskt. 

Känslan innan ett världsmästerskap och kanske framför allt när man åker till just detta landet är att det finns en risk för liknande händelser. Stora turneringar drar mycket folk så allt kan hända. Att det då, medan vi är borta, händer hemma var för mig obegripligt. Ja, jag förstår att det kan hända överallt och att Sverige inte är ett undantag. Men när det väl händer är man lika chockad ändå. 

 

 

 

Nu var det dags för hemfärd efter 13 dagar på bortaplan. Det känns som att vi varit borta en evighet, men när vi väl ska åka känns det som att vi nyss kommit. Flyget hem gick bra och att vända tillbaka timmarna gick ändå över förväntan. Tillbaka till jobb och vardag med allt vad det innebär.

 

 

Påsken har, trotts att vädret svek lite stundtals, varit bra. Mat, trevligt sällskap, skoter och lite sol känns som att det var precis det jag behövde. Men lika skönt som det varit uppe i skogarna så är det lika skönt att få samla in lite hemma timmar också. Tillbaka på byn och nu väntar en vecka med lite träning, matlagning, kanske en och annan tvättmaskin och givetvis jobb innan nästa helg. Då hoppas vi på bra väder och bra skidväder!

 
Tea

Du är så cool, Gabba! :D

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress