Gabriella Gran

Tillbaka till vardagen och försäsongen!

Nu är hockey säsongen 2016-17 över och hockeybubblan som jag varit i dom senaste två veckorna har spruckit. Två veckor med hockey av världsklass som för min del slutade med min första VM Final. Resan över andra sidan pölen gick bättre än förväntat, förutom en timmas försening, kom vi fram i Detroit med allt bagage och vi kunde börja rulla mot Plymouth.  På plats några timmar senare hade vi ett möte när alla anslutit för att sen få några efterlängtade timmars sömn.  

 

Morgonen efter inledde vi dagen med morgonmöte och senare foto innan ett ispass för att känna på isen och bocka av testerna. Fredag startade turneringen och jag fick inleda med USA-Kanada. Bra inledning på turneringen och in i hetgröten direkt. Gruppspelet rullar på och vi var framme vid första lediga dagen. In till Detroit för första stop: Joe Louis Arena. Promenerade lite genom stan för middag innan vi åkte tillbaka till Plymouth. 

 
 

Dagarna rullar vidare, vi har ingen riktig koll på vilken dag det är. Vi delar in veckan i matchdag eller day off, klassiker under turnerings sammanhang. Slutspelet drar igång och för min del innebar det semifinal, Finland - Kanada. Turneringens andra lediga dag och shopping under dagen och på kvällen middag med teamet.  

Då hade vi kommit till kvällen då vi skulle få veta tillsättningen för sista dagen. Tre matcher skulle spelas, 6 st. huvuddomare och 6 st. linjedomare skulle tas ut. Nedflyttnings match, bronsmatch och final. Det var nu vi skulle få veta. Målbilden jag satte i början av säsongen kommer antingen att uppfyllas eller gå sönder. Att säga att spänningen var olidlig känns som en underdrift. Förra säsongen räckte det till semifinal och det kändes (ursäkta bristen för bättre ordval) förjävligt när jag inte nådde det målet förra säsongen. Målet och målbilden var glasklar. 22.43 kom beskedet. Äntligen var det dags för nästa steg på den ”stora scenen”.

 

Det är en svår känsla att beskriva. Givetvis är det en slags nervositet och ”fjärilar i magen” inför ett sånt här uppdrag. Det här är något jag velat göra ända sen jag började för 7 år sen. Allt jag gjort inför den här dagen har varit i förberedelse för just det här. Men känslan när jag fick se mitt namn i sättningen var inte den jag trodde. Istället för den nervositeten som jag väntat mig kände jag ett adrenalin men samtidigt ett lugnt i kroppen som sa att det här är det mest naturliga du kan göra. Jag har under hela säsongen jobbat med målbilden att jag ska stå på isen och släppa pucken i VM finalen, punkt. Så när jag väl fick det bekräftat så var det inte alls konstigt. Jag har dömt den här matchen flera gånger den här säsongen, nu var jag redo att förverkliga den målbilden och njuta.

Fredag morgon och frukost i vanlig ordning. Efter att jag kommit tillbaka till rummet skrollade jag igenom olika sociala medier och hittade något konstigt/oroväckande. Jag hittade en  tweet med #PrayforStockholm. Direkt kollade jag Aftonbladet och börjar inse vad som hade hänt. Inte direkt den uppladdning som jag velat, men för att kunna lägga det på is och fokusera på matchen behövde jag få veta vad som hänt och att dom jag känner är okej. När det var gjort stängde jag ner, gick till hallen för att se kval matchen och käka. Tillbaka på hotellet tog jag en power nap och sen pluggade jag in hörlurarna för att vara back on track. 

Bästa känslan både innan och under matchen. En bra match och härlig stämning på läktaren är allt man behöver. Efteråt när man duschat, varvat ner och fått i sig mat så känner man sig ganska golvad. All spänning och adrenalin har gått ur kroppen. Sista kvällen med gänget och vi stannar uppe ganska sent med tanke på hur sliten man var. Morgonen efteråt blev, av naturliga skäl, en liten sovmorgon innan frukost och senare innan hemgång kunna uppdatera sig om vad som faktiskt hänt hemma i Sverige. Det känns nästan lite ironiskt. 

Känslan innan ett världsmästerskap och kanske framför allt när man åker till just detta landet är att det finns en risk för liknande händelser. Stora turneringar drar mycket folk så allt kan hända. Att det då, medan vi är borta, händer hemma var för mig obegripligt. Ja, jag förstår att det kan hända överallt och att Sverige inte är ett undantag. Men när det väl händer är man lika chockad ändå. 

 

 

 

Nu var det dags för hemfärd efter 13 dagar på bortaplan. Det känns som att vi varit borta en evighet, men när vi väl ska åka känns det som att vi nyss kommit. Flyget hem gick bra och att vända tillbaka timmarna gick ändå över förväntan. Tillbaka till jobb och vardag med allt vad det innebär.

 

 

Påsken har, trotts att vädret svek lite stundtals, varit bra. Mat, trevligt sällskap, skoter och lite sol känns som att det var precis det jag behövde. Men lika skönt som det varit uppe i skogarna så är det lika skönt att få samla in lite hemma timmar också. Tillbaka på byn och nu väntar en vecka med lite träning, matlagning, kanske en och annan tvättmaskin och givetvis jobb innan nästa helg. Då hoppas vi på bra väder och bra skidväder!

 
Vi har inget gruppspel, vi kliver rätt in i slutspelet.
 

Som alla kanske vet så kan säsongen få ett snabbt slut när vi kliver in i sista delen av säsongen. Oavsett om det är slutspel eller under en VM turnering så slutar säsongen oftast tidigare än vad lagen velat och det bara är ett lag som är på toppen. Det som jag tror många glömmer bort är att det är samma sak för oss domare. Vi matchas under säsongens gång likt spelarna, skillnaden är att under ett slutspel eller VM är det mer märkbart.

Nu har jag ett VM kvar av min säsong innan jag kan ta ”sommarlov”. Oavsett om det är ett önskat sommarlov eller ej så är det ett faktum. När jag kommer hem från VM är säsongen över och en sommar med försäsongsträning väntar. Men det finns ett annat faktum också. Det faktumet är att månaders förberedelser kan ta slut efter första matchen. Vi har inte som lagen ett garanterat antal matcher, vi vi har inget gruppspel. Vi kliver rätt in i slutspelet och det gäller att prestera annars är du ute. Det spelar inte någon roll om jag har har fysiskt och psykiskt förberett mig för det här, att min målbild är när jag släpper pucken i finalen. Skulle jag få en match första dagen och inte är stand by referee (under dom flesta VM turneringarna har varje match en SBR och SBL. Alltså huvuddomare och linjedomare som är redo att hoppa in om någon på isen inte kan full följa matchen) och allt går åt pip svängen så kan min turnering ta slut innan den ens börjat och jag kan vara tillbaka i Sverige igen på söndag. För den som inte är i den världen kan det verka tufft men det är så det fungerar och det kan hända den bästa, ingen går säker.

 
Jag tror att det är lite av tjusningen med det hela, att alltid behöva prestera. Jag älskar att döma matcher med slutspelskaraktär. Jag älskar adrenalinet, publiken, ansvaret och spelare som är redo att avgöra. Nästan lika mycket som jag älskar det, hatar jag det. Missförstå mig rätt och jag säger det igen, jag älskar att döma matcher med den karaktären. Men det är fruktansvärt skönt när det är över. Känslan när man har gjort en ”bra match”. Lagen har fått göra upp och mitt lag har gjort vårt jobb. Vi har plockat det som behöver plockas och då menar jag inte att släppa eller titta åt ett annat håll på utvisningar som man inte vill ha. Ibland som alltid annars handlar det om att just ta dom där obekväma besluten, det är det som är mitt jobb. Det är inte mitt namn som ska stå på löpsedlarna utan det är laget som lyfter bucklan som ska sitta på front page. Men det är så mycket som kan göra att det tippar över åt andra hållet. Ibland har man fel position med en meter och ser situationen på ett helt annat sätt och ibland ser man den inte alls av olika anledningar. Hur mycket man än vill i bland så kan vi inte gissa oss fram, vi måste fatta beslut efter vad vi ser. 
 
Nu väntar två intensiva och fantastiska veckor i hockeybubblan. Lägenheten är städad, kylen är tömd, soporna är borta, blommorna vattnade skjortorna strukna. Onsdag vid 10 lyfter vi äntligen mot Detroit för senare transportera oss till Plymouth. Jag kommer försöka hålla er uppdaterad här, om inte annat på min Facebook sida.

 

Största utmaningen är det största äventyret.

Säsongen är snart över och nu är vi framme vid det största målet den här säsongen, U.S.A. Men innan jag går in på tankarna kring turneringen tänkte jag att vi ska blicka tillbaka på säsongen sen vi senast sågs.

Det känns som att det är en envighet sen, fast än det inte ens gått två månader sen senast. Nu har SDHL inte bara spelat sista gruppspelsmatchen men ligan är avgjord och vi har nya svenska mästare. Ett slutspel eller snarare en säsong som visar att liga fortsätter att utvecklas både på och på sidan av isen. Vilken inramning det blir i fler och fler matcher under säsongens gång, självklart ville inte slutspelet vara sämre.

(Bild från SVT Play)
 
(Efter avgörande SM-Finalen. Från vänster: Jessica, jag, Katarina och Veronica.)

Jag vet att jag sagt det tidigare men det går verkligen inte att beskriva känslan av att vara på isen när inramningen är som den är. Att dessutom få avsluta den med dom här människorna är bara för bra. Bästa möjliga uppladdningen inför Plymouth. I hockeydomare.se svarar jag och Veronica om tankarna inför kommande uppdrag. Vi började våra internationella karriärer samtidigt och sen Bratislava 2010 har vi varit med om mycket. Allt från SM-finaler och nationsturneringar till VM i Kanada förra säsongen, så givetvis ska vi bocka av VM i USA också. 

 

Säsongen rullar vidare lika så allt annan. Har hunnit samla lite timmar på byn vilket som alltid är underbart. Åka lite skidor, rasta skotern eller helt enkelt bara sitta vid en eld är allt man behöver under några timmar för att nollställa allt igen.

 
Tillbaka till nutid och veckan som kommer. Tisdag eftermiddag åker jag in till Luleå för att senare möta upp Veronica nere i Stockholm innan vi lyfter 06.05 mot Frankfurt onsdagmorgon. Sen vid 10.00 börjar vi resan mot Detroit för att sen ta oss till Plymouth.
Innan dess ska endel saker bockas. Städningen är bortgjord vilket är skönt, nu ska det bara packas och ser till att allt är med vilket ibland är svårare än man tänkt sig.
 
Under turneringens gång kan ni hitta några uppdateringar under veckans gång på min Facebook sida.