Gabriella Gran

2017 -> 2018

Nu är det ännu en gång dags att summera det gångna året. En årsresumé, helt enkelt. 2017 har (som alla andra år antar jag) innehållit det mesta. Det har varit många höjdpunkter, och dagar som man aldrig vill ta slut. Men livet är ju inte en stadig pil uppåt med solsken hela tiden (och helt ärligt, hur kul hade det varit?), 2017 är inget undantag. Sett till hela året så är det nog mer solsken än moln i alla fall.

Så vad har hänt under det gångna året? Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg större delen av året, då jag har minne som en räka. Kikade lite på mina sociala medier och bli förvånad över hur mycket som jag faktiskt har hunnit med under det gångna året.

2017 började som dom senaste åren gjort. Andra halvan av säsongen drog igång och för min del betydde det fussen och 6 nationsturnering i Tyskland med Kajsa som reskamrat. Tillbaka i den mysiga staden och en promenad upp till slottet på day off förutom matcherna. Hem till Sverige och ett stundande slutspel som slutade med min 6:e(?) SM-final innan jag och Veronica åkte över till USA för VM som för min del innebar USA-Kanada i öppningsmatchen och till sist VM final.

Säsongen avslutades och några dagar uppe i Nausta för att få tillbaka fötterna på jorden, andas lite norrländsluft och leka av sig i snön innan det var dags att gå tillbaka till jobbet. 

Lite senare sommarjobb och denna sommar blev det inom förskolan. Tänkte att det skulle bli kul att jobba ute i solen under sommaren. Tji fick jag och sommarvärmen uteblev till större delen och ersattes av regn låga siffror på termometern. Men vi var lika glada för det och sista två veckorna kunde vi ta fram vattenspridaren och har vatten krig. Jättekul men inte så genomtänkt första gången då ingen av fröknarna hade extra kläder. Vi lär så länge vi lever och nästa gång var vi förberedda! 

Förutom jobb innehöll sommaren även många skratt i goda vänners lag. Lite semester efter sommarens jobb som spenderades i Falun och Magglien för camper och där med var hockey säsongen igång på riktigt igen. Det rullade på och vi blev uttagna på long list inför OS. Innan beskedet kom så fick vi tillökning och en klar förbättring till familjen när Sigge kom till världen. Sen den 27 november kom beskedet om att jag och 5 andra kommer att representera Sverige i Pyeongchang under OS i februari.

2017 har varit bra till större delen, men det ska bli skönt att gå vidare mot 2018!

Olympiska spelen - Pyeongchang 2018
 

Det är lika klyschigt som det är sant. 

Att bli uttagen till OS har varit drömmen och det enda riktiga målet de senaste fyra åren. Många delmål har bockats av, vissa större än andra. Både medvind och motvind, vissa dagar har varit nattsvarta och andra vill man aldrig ska ta slut.Det har varit fyra år med ett enda fokus och en enda slut destination: Pyeongchang, Sydkorea.

 

Det är svårt att beskriva den känslan som infinner sig när man närmar sig slutet på en, vad vi kallar, ”OS period”. Spänningen inför varje höst är den samma. Kommer jag att bli uttagen till VM och när mars månad kommer är samma tankar tillbaka fast då handlar det om slutspels matcher.

Den här hösten/vintern var på ett sätt inte helt olik men samtidigt helt annorlunda. Det är nu vi ska få veta om jobbet vi lagt ner, allt vi har offrat under dom senaste fyra åren kommer att betala sig eller om vi måste vänta (eventuellt) fyra år till på att drömmen ska förverkligas. 

 
 

Det är en fyra års period som inte bara har inkluderat mig utan alla i min närhet. Det är inte bara jag som påverkas av mitt ”yrke” och mitt val att satsa på OS. Det kan låta väldigt själviskt (vilket det är) och det blir väldigt ”svart på vitt” när man sätter det i en text. För det är mitt val. Det är jag som väljer att döma hockey. Men det många (inklusive mig själv) glömmer är hur mycket det påverkar alla runt om mig. Det är lätt att säga vilka uppoffringar jag själv får göra. Hur många träningstimmar, matcher och resdagar jag har per säsong. Hur många kvällar jag inte spenderat med familj eller vänner, just på grund av hockeyn. Det här med spontanitet är under vinterhalvåret helt obefintligt och dom som känner mig vet att vi i princip inte kommer hinna ses något under mars månad, just på grund av hockey. ” Jag kan inte, jag har match.” är en mening som jag måste dragit fler gånger än vad jag kan räkna när mina peeps lirar på spontaniteten. Men för mig är det lätt (med modifikation) att fokusera för att jag vet att det kommer vara värt det när jag kliver ut på isen och dömer SM-finalen, VM-finalen och slutligen OS. Jag får den belöningen. Jag får belöningen att döma inför X antal tusen åskådare och döma den bästa damhockeyn i världen med allt vad det innebär. 

Det går inte med ord att beskriva hur tacksam jag är för den stöttning jag får, för det ska gudarna veta att det är inte solsken och fågelkvitter varje dag. Allt det jag får vara med om hade inte varit möjligt utan personerna runt om mig. Så när jag nu, för första gången kan meddela att jag kommer att representera Svenska och Internationella Ishockey Förbundet under 2018 Olympiska Spelen i Pyeongchang, Sydkorea vill jag säga tack Tack för att ni håller mina fötter på jorden. Tack för att ni alltid finns där för mig oavsett vad det är eller vad jag behöver hjälp med. Tack för att ni står ut med mig när jag är trött, hungrig eller behöver ventilera. Tack för att ni lyfter mig och riktar mig i rätt riktning när jag tappat kursen.

Tack för att ni gör det möjlig för mig att förverkliga min dröm.

 

 
Det är en förmån, inte en rättighet.

Senaste veckorna har en mängd saker och ställen vandaliserats runt om i byn. Vi  kunde läsa om att skolorna ännu en gång blivit sprayade med sprayfärg och att tennisbanan vid kyrkan varit utsatt tidigare i veckan. 

Jag arbetar på en förskola där vi varje vecka, ibland dagligen, måste plocka ihop efter att någon eller några antingen har lämnat ”pant” eller förstört barnens leksaker. Vi fick för några veckor sedan ett nytt staket mot vägen och det tog bara några dagar innan det var trasigt. Vi har hittat flaskor med både läsk men också ”vuxendricka” som definitivt inte är menat för barnen. Vad händer om barnen hittar flaskorna före oss och smakar?

I min arbetsbeskrivning på står det inte att jag ska plocka pantflaskor, äggkartonger eller städa upp sönderslagna basketkorgar, tankningsstationen eller hästarna som är byggda till barnen för att dom ska trivas så bra som möjligt under deras vardag. Det står inte att vi ska behöva gå en runda runt gården för att leta spritflaskor eller plocka upp glassplitter. Men det är tyvärr den verkligheten vi har just nu. Vi är där för att ta hand om barnen, se till att deras vardag blir så bra som möjligt. Så självklart kommer vi fortsätta plocka, men jag lägger hellre den tiden och uppmärksamheten på barnen.

För någon sommar sen (om jag inte minns helt fel) var det inbrott vid tennisbanan och nu vandaliseringen. Att vi har möjligheten till att spela tennis på fina banor, använda fotbollsplanen (för att bara nämna två av många tillgångar vi har i byn) utan några direkta hinder, gratis dessutom är inget som är garanterat. Att vi har den möjligheten är ett privilegium. Det är ett privilegium som vi ska ta hand om, annars kommer det att försvinna. 

Så nu räcker det med sönder skurna däck, förstörda domarstolar, krossat glas och sprayade väggar. Jag är less på att plocka upp äggkartoner och pantflaskor efter er. Gör nått vettigt med er tid istället för att slösa på min och alla andras.